Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen. (Rom 9:1-5)

Paulus älskade sina landsmän. De flesta av dem hade inte trott på Kristus, utan förkastat evangelium. Men Paulus önskar deras frälsning så högt att han önskar att han vore skild från Kristus, om det skulle hjälpa hans bröder.

Dessa är inte bara Paulus landsmän, utan det var israeliterna som Gud hade gett löftena och alla förebilder till. Gud hade gjort dem till sitt folk. Han hade slutit förbund med dem. Han hade gett dem sin lag och föreskrivit en tempelgudstjänst som förebildade Kristi offer. Han hade gett dem löften om Messias. Fäderna hade trott löftena och från dessa kom alla judarna. Ja, Kristus själv, var jude, Han som också är Gud och över allting. Ändå trodde inte dessa judar. Tragedin blir så mycket mer påtaglig när de på ett sätt stod så nära evangelium: De deltog i offrandet som förebildade Kristi offer, läste Skrifterna osv. 

Paulus säger därför som Mose: "Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning." Mose hade ju tidigare vädjat för folket, sedan de tillbett guldkalven.

Mose gick tillbaka till HERREN och sade: "O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." (2 Mos 32:31-32)