Om att omvändelsen beror på Guds barmhärtighet och Guds vilja:

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. (Ur Augsburgska bekännelsen, artikel V "Om predikoämbetet")

Om att förhärdelsen beror på människans synd:

Sålunda har icke heller Farao (om vilken det står skrivet: "Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig och att mitt namn skall bliva förkunnat på hela jorden" [Rom 9:17]) gått förlorad på grund därav, att Gud icke unnat honom saligheten eller att Guds vilja och behag hade varit, att han bleve fördömd och förtappad. Ty Gud "vill icke, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring" [2 Petr. 3:9; Hes. 33:11].

Men att Gud förhärdade Faraos hjärta, så att han ständigt på nytt syndade och blev ju mera han förmanades, desto mera förstockad, det var ett straff för hans föregående synder och avskyvärda våldsdåd, som han i stor omfattning och på mångahanda sätt omänskligt och mot sitt samvetes anklagande röst utövat mot Israels barn. Och då Gud lät sitt ord predikas och sin vilja förkunnas för honom, men Farao i övermod satte sig upp emot alla förmaningar och varningar, tog Gud sin hand ifrån honom. Så blev hans hjärta förhärdat och förstockat. Och Gud lät sin dom drabba honom, därför att han helt enkelt var "skyldig till helvetets eld". Sålunda hänvisar den helige aposteln till Faraos exempel icke i annat syfte än för att därmed visa Guds rättfärdighet, som han uppenbarar över alla, som äro obotfärdiga och förakta hans ord. Men ingalunda får detta uppfattas eller tolkas så, som om Gud icke skulle ha unnat Farao eller någon annan saligheten, utan i sitt hemliga rådslut bestämt honom till evig fördömelse, så att han icke skulle hava kunnat eller haft möjlighet att bliva salig. (Ur Konkordieformeln, SD, artikel XI. "Om Guds eviga förutvetande och utkorelse")

Att det inte beror på människans grad av skuld om hon blir frälst eller inte:

På samma sätt ha vi att förhålla oss, när vi se, att Gud låter sitt ord komma till en plats, men icke till en annan, och tager det bort från en plats, men låter det förbliva på en annan. Likaså, när vi se den ene bli förhärdad, förblindad och prisgiven åt ett förvänt sinne, men den andre med lika stor skuld bli omvänd på nytt o.s.v Med avseende på dessa och dylika frågor utstakar Paulus för oss en viss gräns, dit vi få gå: vi böra nämligen hos den ena parten lära känna Guds dom. Ty det är välförtjänta syndastraff, när Gud straffar land och folk för föraktet av Ordet på det sättet, att han låter straffet gå ut över de efterkommande, såsom man ser av judarnas exempel.  Genom sådana straff, som drabba länder och enskilda, visar Gud för de sina hela sitt allvar, vad vi alla förtjänat och voro värda, då vi förhållit oss illa gent emot Guds ord och ofta djupt bedrövat den helige Ande. Hans avsikt är, att vi skola leva i gudsfruktan samt erkänna och prisa hans godhet, som han utan vår förtjänst och i strid mot vad vi förtjänat visat oss, i det att han låter sitt ord komma till oss och icke förhärdar och förkastar oss. (Ur Konkordieformeln, SD, Artikel XI. "Om Guds eviga förutvetande och utkorelse")

Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. (Rom 9:15-18)

Vissa människor blir frälsta, andra blir det inte. I en mening, i den djupaste meningen, är det ett mysterium för oss och kan inte förklaras varför. Men i en annan mening beror båda på Gud: En människas frälsning beror på Guds barmhärtighet, en människas förtappelse beror på Guds förhärdande.

(Går man ett steg bakåt blir det dock olika. Guds förhärdelse är en straffdom för människans synd och motstånd. Guds barmhärtighet har däremot inget utanför sig själv som motiverar, utan Guds barmhärtighet beror på Guds barmhärtighet.)

Vad skall vi då säga? Att Gud är orättfärdig? (Rom 9:14a)

Paulus har precis skrivit om hur Gud handlade olika med Jakob och Esau, inte på grund av något hos dem själva, utan "för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar" (v.12). Frågan om Gud är orättfärdig uppkommer då hos vissa. En förkunnelse som aldrig leder till att människor ställer denna fråga utan som förklarar Guds handlande på ett sådant sätt som är acceptabelt för det oomvända förnuftet är inte apostolisk förkunnelse. Människor stöter sig mot Bibelns Gud, eftersom vi föds gudsfrånvända.

Frågan om Gud är orättfärdig uppkommer om man förkunnar som Paulus, men frågan utgör inte ett verkligt alternativ. Paulus skriver genast: "Naturligtvis inte!" (v.14b) Och han motiverar detta med Skriften:

Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. (v.15)

Sammanhanget här är ju judarnas frälsning och frågan om inte Gud är skyldig att frälsa dem. Citatet från Israels befrielse är förstås något den som frågar om Israels frälsning kan relatera till. Är inte Gud skyldig att frälsa Israel? Är inte Gud orättvis som handlar olika med olika individer? Nej, Israels utkorelse berodde ju också på Guds barmhärtighet. När Gud befriade Israel från Egypten så förhärdade Gud faraos hjärta. Frågan om Israels frälsning uppkommer alltså ur det faktum att Gud handlat olika med olika personer och folk. Därför kan man inte samtidigt invända att Gud när det gäller Israel inte är fri att handla som Han vill med hänvisning till någon rättviseprincip som Gud skulle vara bunden av. Gud har redan visat att Han är suverän. 

Detta får också viktiga konsekvenser för vår frälsning:

Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. (v.16)

Men inte bara det, Rebecka fick två söner med en och samme man, vår fader Isak. Innan barnen ännu var födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sades det till henne: Den äldre skall tjäna den yngre. Det blev sagt för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag. (Rom 9:10-13)

Paulus citerar här två ställen från GT: 1 Mos 25:23, före de båda barnens födelse, och Mal 1:2-3 som skrevs långt efter att de båda dött. 

Det första bibelstället handlar om att Jakob, trots att han var yngst, skulle få förstfödslorätten och att Messias skulle födas av hans avkomlingar. Löftet gäller också de folk som skulle komma ur de båda:

"Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte
gå skilda vägar. Det ena folket skall bli
starkare än det andra, och den äldre skall tjäna den yngre." (1 Mos 25:23)

Också det andra citatet, långt efter de bådas död, handlar om folken: Edom och Israel:

Jag har älskat er, säger HERREN. Och ni frågar: "På vilket sätt har du älskat oss?"
Var inte Esau bror till Jakob? säger HERREN.
Jakob älskade jag,
men Esau hatade jag. Jag gjorde hans berg till en ödemark 
och gav hans arvedel åt öknens schakaler.
Om Edom säger: "Vi är krossade, 
men vi skall åter bygga upp ruinerna",
så säger HERREN Sebaot: De bygger upp, men jag skall riva ner.
De skall kallas "ogudaktighetens land"
och "det folk som HERREN är vred på för evigt".
Era ögon skall se det, och ni skall säga: "HERREN är upphöjd 
utöver Israels gränser" (Mal 1:2-5)

Gud har handlat olika med Edom och Israel, med Esaus efterkommande och med Jakobs. Båda hade syndat och förtjänat samma straff. Men Edom hade straffats hårdare, medan Jakob också straffats men inte så att de blivit "krossade" och inte så att om det åter byggde upp så skulle Herren åter "riva ner". Nej, Jakob hade fått återvända från sin fångenskap, trots att de syndat. Gud hade visat nåd mot Israel.

Så visar Paulus, med ett citat från före barnens födelse och ett långt efter deras död att Gud handlar efter sin nåd och inte efter förtjänst. Hade Gud handlat efter förtjänst så hade Esau fått löftet om Messias, enligt hans förstfödslorätt, och båda folken hade krossats och deras länder rivits ner när de syndat.

Dessa verser handlar inte om att Esau eller hans efterkommande inte kan ha blivit frälsta, utan om ett annat val Gud gjort: Att i det jordiska behandla dem olika och att låta löftet om Messias uppfyllas genom Jakob. Paulus vill visa att "Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast".

Frågan om utkorelse till frälsning kommer dock strax i kapitlet.

Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. (Rom 9:6b-7a)

Redan tidigare hade Johannes döparen uttryckt samma sanning, men med mer drastiska ord:

Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. (Matt 3:9) 

Detta är inte överord. Varje gång någon blir ett Abrahams barn så är det ett Guds under.  

Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. Ty ett löftesord var detta: Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son. (Rom 9:7b-9)

Löftet gällde Isak. Det gällde inte alla Abrahams efterkommande. Abraham fick ju en son med Hagar, innan han och Sara fick Isak. De försökte själva uppfylla Guds löfte genom att Abraham låg med sin tjänstekvinna. Men löftet handlade inte om den son Abraham och Hagar fick, utan om Saras son. Och Paulus fortsätter:

Men inte bara det, Rebecka fick två söner med en och samme man, vår fader Isak. Innan barnen ännu var födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sades det till henne: Den äldre skall tjäna den yngre.Det blev sagt för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag. (v.10-13)

När det gällde Isak, så kunde han ändå hänvisa till att han var född av den rätta hustrun och därför rättmätig arvinge. Men när det gällde Jakob och Esau så var det Esau som enligt mänsklig rätt skulle ha förstfödslorätten. Gud var inte skyldig att välja någon, utan har rätt att välja vem Han vill. Alla Abrahams efterkommande är inte löftets barn. 

Också här ser vi hur Paulus talar om Guds nåd: Det skulle "inte bero på gärningar utan på honom som kallar". Det beror inte på något vi kan peka på hos oss själva; Gud valde ju Jakob helt oberoende av gärningar. Det beror på Guds beslut.

När nu löftena som gavs till Israel har blivit uppfyllda och ändå har så många av Paulus bröder, israeliter som fått löftena, inte blivit frälsta. Hur går det ihop? 

Paulus svarar att det inte betyder att Guds ord haft fel:

Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. (Rom 9:6-7a)

Löftet innebär alltså inte att alla som kommer från Abraham kommer att bli frälsta. Alla som kommer från Abraham är inte hans barn. Detta är enkelt att visa från Skriften, vilket är vad Paulus fortsätter med att göra:

Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. Ty ett löftesord var detta: Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son. (v.7b-9)

Det handlar inte om vad vi människor kan åstadkomma eller om att vi kan hänvisa till något hos oss själva, utan om att Gud gett ett löfte som Han skulle uppfylla. Som Paulus tidigare förklarat:

Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt: Så talrika skall dina efterkommande bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. (Rom 4:18-21)

Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen. (Rom 9:1-5)

Paulus älskade sina landsmän. De flesta av dem hade inte trott på Kristus, utan förkastat evangelium. Men Paulus önskar deras frälsning så högt att han önskar att han vore skild från Kristus, om det skulle hjälpa hans bröder.

Dessa är inte bara Paulus landsmän, utan det var israeliterna som Gud hade gett löftena och alla förebilder till. Gud hade gjort dem till sitt folk. Han hade slutit förbund med dem. Han hade gett dem sin lag och föreskrivit en tempelgudstjänst som förebildade Kristi offer. Han hade gett dem löften om Messias. Fäderna hade trott löftena och från dessa kom alla judarna. Ja, Kristus själv, var jude, Han som också är Gud och över allting. Ändå trodde inte dessa judar. Tragedin blir så mycket mer påtaglig när de på ett sätt stod så nära evangelium: De deltog i offrandet som förebildade Kristi offer, läste Skrifterna osv. 

Paulus säger därför som Mose: "Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning." Mose hade ju tidigare vädjat för folket, sedan de tillbett guldkalven.

Mose gick tillbaka till HERREN och sade: "O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." (2 Mos 32:31-32)