Jag citerade tidigare Rosenius kommentar om hur Paulus i Rom 9 citerar Hosea (se detta inlägg). Här i kapitel 10 uppstår en liknande fråga, hur citatet från Psaltaren är menat.

"Men nu frågar jag: Har de kanske inte hört? Jo, mer än så: Deras röst har gått ut över hela jorden och deras ord till världens ändar." (Rom 10:18, citerar Ps 19:5)

Läser man bara sammanhanget i Romarbrevet ser det ut som att poängen är att evangeliet inte bara att nått Israel, utan till hela världen. Detta stämmer också med vad Paulus några år senare skriver i Kolosserbrevet: "Om detta hopp har ni redan hört i det sanna budskapet, det evangelium som har kommit till er och finns i hela världen och växer och bär frukt." (Kol 1:5b-6a)

Läser man däremot sammanhanget i Psalm 19 så handlar versen inte om evangeliet, utan om den allmänna uppenbarelsen, att Gud finns:

1 För sångmästaren,en psalm av David.
2 Himlarna vittnar om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar hans händers verk.
3 Den ena dagen talar om det för den andra,
den ena natten kungör det för den andra,
4 utan tal och utan ord, deras röst hörs inte.
5 De når ut över hela jorden, deras ord når till världens ände.
Åt solen har han gjort en hydda i dem,
6 den är som en brudgum som går ut ur sin kammare,
den gläder sig som en hjälte att löpa sin bana.
7 Den går upp vid himlens ena ende
och går sin kretsgång till den andra.
Ingenting undgår dess hetta.

V.1-7 i Psalm 19 handlar om hur himlarna vittnar om Guds härlighet och skapelsen om Skaparen. Detta är samma sak som Paulus talat om i början av Romarbrevet (1:19-20), att alla människor kan se att Gud finns. Men det är inte evangelium. Först i v.8 i Psalm 19 börjar David skriva om den särskilda uppenbarelsen som Gud har gett:

8 HERRENS undervisning är fullkomlig,
den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är sant,
det gör enkla människor visa.
9 HERRENS befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat.
Hans bud är klart, det upplyser ögonen.
10 HERRENS fruktan är ren, den består i evighet.
HERRENS domslut är sanna, de är alla rättfärdiga.
11 De är dyrbarare än guld, än mängder av fint guld.
De är sötare än honung, än renaste honung.
12 Genom dem blir din tjänare varnad,
den som följer dem får stor lön.

V.8-12 handlar alltså om den särskilda uppenbarelse som Gud har gett till Israel. Och sista delen av psalmen (v.13-15) handlar om att vi som syndare behöver Guds förlåtelse och en bön om att få leva i enlighet med Guds vilja.

Det kan nu tyckas underligt att Paulus citerar från v.5 i psalmen, som handlar om den allmänna uppenbarelsen, när han talar om evangelium som ju hör till den särskilda uppenbarelsen som kommer några verser senare.

Det är dock möjligt att Paulus har hela sammanhanget i åtanke. Man hänvisade ju inte till kapitel och vers under denna tid (det systemet kom senare), utan man hänvisade till innehållet eller citerade en del av texten när man skulle ange var något stod. Som när Jesus hänvisar till 2 Mos 3 genom att säga "har ni då inte i Moses bok läst stället om törnbusken" (Mark 12:26).

Om man då ser till hela sammanhanget i Ps 19 så har Gud gett både sin allmänna uppenbarelse som alla människor kan se och också en särskild uppenbarelse, till Israel. Paulus "mer än så" i Rom 10:18 kan alltså syfta på att judarna var de första som fick den särskilda uppenbarelsen. Ser man till sammanhanget i Rom 10 så kan det istället syfta på att evangeliet inte enbart gått till judarna, utan till hela världen. Orden "mer än så" betonar då att om till och med hedningarna har fått evangelium, så har också judarna fått det.

Det finns ingen motsättning mellan dessa båda tolkningar, utan Paulus kan ha båda sakerna i tankarna. Evangelium skulle frälsa "juden först, men också greken" (Rom 1:16), så att evangelum "först" måste predikas för judarna (Apg 13:46). Som Jesus sa: "omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem" (Luk 24:47). Nu när evangeliet nått alla folk, då hade det definitivt nått judarna. Det kom ju först till dem.

"Men nu frågar jag: Har de kanske inte hört? Jo, mer än så: Deras röst har gått ut över hela jorden och deras ord till världens ändar."

Om det nu är så enkelt, att människor kommer till tro när evangeliet hörs, varför har då så många av Israel inte kommit till tro?

Men nu frågar jag: Har de kanske inte hört? Jo, mer än så: Deras röst har gått ut över hela jorden och deras ord till världens ändar. (Rom 10:18)

Visst hade evangeliet nått judarna. Hur än citatet från Psaltaren ska tolkas så är poängen att problemet inte var att judarna inte fått Guds ord.

Men varför var det då så många som inte trodde? Var budskapet för svårt för dem att förstå?

Jag frågar också: Har Israel kanske inte förstått? Först säger Mose: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede. Och Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig. (v.19-20)

Budskapet var så enkelt att förstå att "ett folk utan förstånd" kunde förstå det. Inte heller krävde det att man sökte Gud, utan Gud har låtit sig "finnas av dem som inte sökte mig" och uppenbarat sig för "dem som inte frågade efter mig".

Vad var då problemet?

Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk. (v.21)

Tron kommer av att man hör evangelium. Det beror inte på människans sökande, förstånd eller något annat hos människan. Men otron beror på människans ovilja och olydnad. Denna paradox förklarar varför vissa men inte andra kommer till tro. Tron beror på Gud, otron på människan.

Jesu ord förklarar på samma sätt:

"Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte." (Matt 23:37)

Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. (Rom 10:17)

Människor behöver höra Guds ord, evangeliet. Det betyder för det första att det är just Kristi ord som predikas och inget annat. Och för det andra att det når ut till människor. Då kommer människor också att komma till tro.

Det är inte svårare än så. 

 Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan? (Rom 10:16)

I början av kapitlet har Paulus skrivit om hur hans bröder försöker upprätta sin egen rättfärdighet genom att lyda Guds lag och att de därför inte tar emot Guds rättfärdighet, genom tron. Nu skriver han att alla inte ville "lyda evangeliet". Här kommer något av det absurda i gärningsrättfärdigheten fram. Om man vill lyda Gud helt och fullt, ska man då inte tro vad Gud säger? En människa som å ena sidan säger att han vill förklaras rättfärdig inför Gud genom att vara helt lydig mot Gud, men å andra sidan förkastar evangeliet, han går ju rakt emot Guds vilja och trotsar Guds ord.

När Petrus och apostlarna förbjuds att predika i Jesu namn svarar de att man måste lyda Gud mer än människor och därför måste de vittna om att Jesus har uppstått, och tillägger: "Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom." (Apg 5:32) Stora rådet kan inte räkna med Guds välsignelse och de har inte fått Guds Ande, eftersom de står emot Gud och inte lyder Honom, trots att de talar i Guds namn. 

Att tron är innebär att man lyder Gud lyfts inte så ofta fram. Men det är så Paulus ibland beskriver sitt apostlaämbete, att syftet är att människor - specifikt hedningar - ska föras till "trons lydnad": 

"Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull." (Rom 1:5) 

"Honom som förmår styrka er genom mitt evangelium, min förkunnelse om Jesus Kristus, enligt den avslöjade hemlighet som under oändliga tider har varit dold men nu har uppenbarats och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd, för att alla folk skall föras till trons lydnad - Gud, den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen." (Rom 16:25-27) 

Att vi tror Gud är att vi ger Honom rätt. Att inte tro Gud är att säga att Gud är en lögnare. Då kan man inte samtidigt räkna med Guds välsignelse eller välvilja.

---

Man förstår vansinnet i att å ena sidan försöka förklaras rättfärdig inför Gud genom att lyda Gud och å andra sidan inte tro vad Gud säger i evangeliet. Men när vi vänder vår blick inåt och ser hur det står till med vår egen tro så får vi fråga oss: Kommer Gud att acceptera den tro jag har? Är den tillräckligt bra inför Gud? Har inte också jag tvivel, där jag ifrågasätter att Gud verkligen är sann?

Nej, det är inte vår tro som är det goda vi ska peka på. Tron är en form av lydnad mot Gud, där vi ger Gud rätt. Men det är inte för att tron är förtjänstfull som vi förklaras rättfärdiga inför Gud. Det är istället för Jesu skull, för att Jesus Kristus är vår rättfärdighet, som vi förklaras rättfärdiga. Vi omfattar Kristus med tron - trots att vi samtidigt har kvar vårt kött och tron därmed är bristfällig. Vi kan inte berömma oss heller av vår tro. Vi berömmer oss av Kristus. 

Därför kan vi vara vissa om vår frälsning, samtidigt som vi - om än bristfälligt - ger Gud hela äran och lyder Gud genom att ge Honom rätt. Det är sant att Kristus friköpt oss, helt och fullt.

 Men alla ville inte lyda evangeliet. (Rom 10:16a)

Paulus har precis skrivit om att åkalla den man tror på, tro på den man hört om och att höra för att någon blivit utsänd för att predika. Nu skriver han om hur evangeliet har predikats, men alla tror ändå inte:

Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan? (v.16b)

I den föregående versen har Paulus citerat Jesajas 52:a kapitel, om hur ljuvliga stegen är av dem som förkunnar det goda budskapet. Nu citerar han från början av det 53:e: Samma goda budskap blir inte trott. 

Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet. (Rom 10:14-15)

Efter att ha skrivit om bekännelsen och tron, skriver Paulus om förutsättningarna för att vi ska kunna tro. "Ordet" som är nära "i din mun och i ditt hjärta", har kommit någonstans ifrån. Gud har sänt ut sina apostlar, för att vi ska få höra evangeliet och tro.

"Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet."

Vi tar det utan distraktion från någon vilseledande översättning också, så att det är enklare att följa:

Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. (Rom 10:8-10)

Paulus utvecklar citatet om att "ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta" genom att tala om munnens bekännelse och hjärtats tro. Vi bekänner med munnen att "Jesus är Herren" och vi tror med hjärtat att Gud har uppväckt Jesus från de döda. Detta beläggs sedan med citat från GT. Först när det gäller tron:

"Skriften säger: Ingen som tror på honom skall stå där med skam." (v.11, citerar Jes 28:16) 

Om ingen som tror på honom ska stå där med skam, så betyder det att alla som tror på honom förklaras rättfärdiga. Sedan bevisas samma sak när det gäller bekännelsen:

Det är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. (v.12-13, citerar Joel 2:32)

Munnen bekänner (v.9) eller åkallar (v.12,13) Herren. Vem är då denne Herren? I v.9 ser vi att det är Jesus. Och i v.13 citerar Paulus Joel. Läser vi direkt i Joel ser vi vem denna Herren är:

"Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS (JHVH:s) namn skall bli frälst." (Joel 2:32)

Jehovas Vittnens översättning, Nya Världens översättning, översätter Rom 10:9-13 på följande sätt:

"Ty om du offentligt bekänner det 'ordet i din egen mun' att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli räddad. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen avger man offentlig bekännelse till räddning. Skriften säger ju: 'Ingen som låter sin tro vila på honom skall bli besviken.' Det är nämligen ingen åtskillnad mellan jude och grek, ty över alla är samme Herre, som är rik för alla som anropar honom. Ty 'var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad'."

Det finns flera skillnader i denna översättning mot andra översättningar. Av "det 'ordet i din egen mun'" finns bara "din" och "mun" (stoma) i den grekiska texten och följaktligen också i andra översättningar. Detta förändrar dock inte meningen, utan stämmer med Paulus tanke: Det är just vad han sagt i föregående vers om att "Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta", som Paulus här utlägger. Även om meningen inte ändras, så är det dock onödigt parafraserande att lägga till "ordet i (din) egen" till mun här.

Två skillnader som har att göra med det läromässiga innehållet är att Nya Världen översätter "bekänner" (homologeo) med "offentligt bekänner" och "tror" (pisteo) med "utövar tro". I andra sammanhang kan man dock översätta "homologeo" (bekänna) utan att lägga till "offentligt", t ex 2 Joh 7: "Många bedragare har nämligen gått ut i världen, sådana som inte bekänner att Jesus Kristus såsom kommen i köttet." På samma sätt översätts "pisteo" i andra sammanhang med "tro", som i Jak 2:19: "Du tror att det finns en enda Gud, eller hur? Det gör du väl i. Också demonerna tror, och de ryser." Att man har lagt till "offentligt" och "utövar" i detta sammanhang har att göra med Jehovas Vittnens lära om frälsningen, som inte stämmer överens med att Jesus redan har gjort allt. 

Det är dock inte dessa skillnader som detta inlägg ska fokusera på, utan översättningen av "Kyrios", "Herren". Ordet står i v.9, 12 och 13 och i t ex Folkbibeln står det i dessa verser: "Jesus är Herren", "Alla har en och samme Herre" och "var och en som åkallar Herrens namn". Ordet är alltså konsekvent översatt med Herre. Som vi kan se ovan översätter däremot Nya Världen ordet olika. I v.9 och v.12 står det: "Jesus är Herre" och "över alla är samme Herre". I v.13 översätts däremot samma ord med "Jehova": "var och en som anropar Jehovas namn". Sambandet mellan verserna fördunklas därför, när "Kyrios" i två av verserna översätts med "Herre" och i den sista versen med "Jehova". Att det är samma person som omtalas framgår inte.

Översättningen "Jehova" i v.13 bygger på att Paulus här citerar från profeten Joel. Joel skriver: "Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn skall bli frälst." (Folkbibeln) På hebreiska står här JHVH där det på svenska översatts med "HERREN" och Nya Världen översätter därför "Jehova". JVHV är ju Herren Gud, som Jehovas Vittnen kallar "Jehova". 

Varför översätter man då inte också v.12 och v.9 med "Jehova"? Till skillnad från v.13 så är v.12 och v.9 inte citat från GT och rent språkligt är det möjligt att översätta "Kyrios" också med "Herre". Dessutom är det så att v.9 uttryckligen handlar om Jesus och Jehovas Vittnen lär att Jesus inte är Jehova, utan att endast Fadern är Gud, medan Jesus är "en gud" (Nya Världens översättning av Joh 1:1). 

Är det då möjligt att översätta "Kyrios" i Rom 10:9-13 på detta sätt, om man ser till sammanhanget? Om vi börjar i v.13 så börjar versen med ordet "Ty". Den hänvisar alltså tillbaka till vad som sagts tidigare och belägger så detta med ett citat från GT: "Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst."/"Ty 'var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad'." Det måste därför vara samma "Herre" eller "Jehova" i v.13 som i v.12: "Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom." För att vara konsekvent borde därför Nya Världen ha översatt: "över alla är samme Jehova, som är rik för alla som anropar honom". Likaså kan det inte vara tal om någon annan bekännelse i v.9 som i v.10, v.12 och v.13 Verserna 11-13 innehåller ju bevis från GT på att vi blir frälsta på det sätt som Paulus just sagt i v.9 och 10. Det måste då vara samma tro och samma bekännelse som omtalas, annars skulle Paulus inte bevisa vad han just sagt, utan något annat. Med andra ord, att "var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad" bevisar inte att den som bekänner att "Jesus är Herre" blir frälst, om inte Jesus är Herre betyder att Jesus är Jehova. 

En konsekvent översättning skulle därför tala om att bekänna att "Jesus är Jehova" (v.9), "över alla är en och samme Jehova för alla som anropar honom" (v.12), "Ty 'var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad'" (v.13). Eller som Folkbibeln översätter, där det i vart och ett av fallen står "Herren" och i fotnoten till v.9 förklarar: "Jesus är Herren NT tillskriver Jesus det högsta gudomliga namnet, Herren (hebr. JHVH)."

Att Nya Världen å ena sidan inte kallar Jesus för Jehova och att man å andra sidan för in att man ska bekänna offentligt och utöva tro för att bli frälst hänger samman. Jesu verk är enligt Jehovas Vittnen inte tillräckligt för att vi ska bli frälsta, utan vi måste göra goda gärningar ("utöva tro") och vittna för andra ("offentligt bekänna") för att kunna bli frälsta. Om Jesus inte är Jehova, dvs Gud, så kan ju heller inte Jesus frälsa helt och fullt, utan en del av frälsningen finns kvar hos oss att fullgöra. 

Att Jesus faktiskt är HERREN Gud betyder däremot att Jesus kan frälsa helt och fullt:

"Jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare." (Jes 43:11)

"Och det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig Gud som frälsar, ingen utom mig." (Jes 45:21)

"Jag är HERREN, din Gud, alltsedan du var i Egyptens land. Du skall inte veta av någon annan Gud än mig, och ingen annan frälsare finns än jag." (Hos 13:4)